Bild kring 99-00. Jag sitter på golvet med stjärnorna under ögonen.

Landsbygd ftw publicerade idag ett inlägg om att unga försvinner från landsbygden och inte kommer tillbaka. Artikeln utgår från en rundringning av Region Dalarna som säger att 3/4 av de som flyttar ut inte kommer tillbaka igen. Och ser den stora utmaningen att människor måste ändra sin attityd kring vad “lyckad” betyder.

Ta en funderare på din egen och andras attityd till landsbygden du bor på och vad du förmedlar till våra ungdomar. Testa genom att nästa gång du sitter i fikarummet på jobbet eller är på en fest med andra vuxna tänka vilka föräldrar det är som pratar mest om sina barn.

De avslutar med den retoriska frågan “Måste man flytta för att lyckas?”.

Jag håller med dem att det finns ett socialt tryck, speciellt inom medelklassen, att flytta till en större stad. Det är pinsamt att bo kvar för det ses som “misslyckat”. Men jag ser det inte som ett helt och hållet strukturellt problem utan mer vad du fått med dig från din uppväxt.

Jag växte upp i Avesta, en stad som på många sätt har det sociala trycker som de pratar om. Många flyttar ut och går ut på juldagen och träffas. “Ja, en annan blev ju kvar” säger några med blicken mot golvet, medan andra skryter om sitt coola reklamjobb i Stockholm. En situation som finns i hundratals orter runt om i Sverige.

Jag brukar ofta ta upp min uppväxt som ett exempel om småstadens brister och möjligheter. När jag var 12-13 år och på många sätt sökte min identitet så hade jag turen att komma in i en kreativ miljö med musik, foto och politik, och då visade sig småstaden vara en perfekt möjlighet för mig att utvecklas. Jag hade stora möjligheter till utveckling, jag lärde känna många kreativa människor och inte minst, jag lärde mig att det mesta är möjligt och att det går att förändra. Om jag ville att Broder Daniel skulle komma till Avesta fick jag och mina vänner i den lokala musikföreningen fixa dit bandet. Och det gick!

Sedan dess har jag rest över hela världen, bott i olika städer och kommer alltid vara stolt över min bakgrund. Men samtidigt vet jag att många som inte hade turen att hamna i rätt sällskap hamnade i spiralen med tråkiga jobb, dåligt självförtroende och färre möjligheter. Men det tycker jag handlar mer om tur än om strukturella problem.

Den andra poängen är att flera av de personer jag ser upp till mest har valt att stanna kvar i staden de växt upp i för att förbättra situationen där, det bästa exemplet är Jesper Heed, som tröttnade på att Borlänge sågs som “Sveriges farligaste stad” och startade Peace&Love-festivalen. Jag tror ingen ser honom som misslyckad. Han hittade sin grej i småstaden och tog kraften från dess utmaningar. Det finns många fler exempel.

För att få fler människor på landsbygden att nå sitt potential så behövs det en boost självförtroende och verktyg i hur de kan gå till väga.

Jonas
Som sitter och jobbar över ett glas öl på Bistro Star i Avesta 

Jag har åkt väldigt mycket tåg de senaste åren, om jag snabbt räknar så kanske jag har spenderat 9-10 månader ombord tåg sedan jag slutade gymnasiet. Och jag hör till de som försvarar SJ mest under de attacker som hela tiden sker genom media.

Jag tycker de inte förtjänar mycket av den skit de får, oftast är det problem som ligger under Trafikverkets ansvar, och i grunden ett problem att regeringen inte vill satsa mer pengar på underhåll och utveckling av järnvägen. Andra problem hamnar under säkerhet och jag vill inte att SJ ska tumma på den. För några veckor sen åkte jag tåg och det var signalfel så de kunde inte se om andra tåg var på sträckan, så de fick köra med reducerad hastighet. Många kunder klagade, och jag gjorde en jämförelse med flyget.

“Det här är kaptenen som talar, vi är på väg ner mot landning nu. Tyvärr så har vi förlorat kontakten med markradarn så vi vet inte om det finns något annat plan på landningsbanan. Hoppas vi snart får se er ombord igen”.

Så skulle det aldrig hända, men det är visst helt okej bland många tågresenärer.

Idag toppar de medierna igen, men ett större problem. Att en konduktör kastade av en 11-årig flicka eftersom hennes storasyster, som hade biljetterna, var på toaletten under kontrollen. Flickan fick sova över hos en annan passagerare i Kumla. Detta är väldigt allvarligt, såklart måste de visa lite hänsyn och flexibilitet och jag hoppas att det aldrig händer igen. De måste jobba fram bra mycket bättre rutiner för något sånt här. Men som alltid när människor ska interagera med varandra kan det bli missförstånd.

Mycket av kritiken mot SJ borde istället riktas mot vår regering som skär ner på järnvägsunderhållet och visar ett allmänt förakt mot det statliga resebolaget.

Titta gärna på Magnus Wennmans starka fotografier från Afrikas horn, läs artikeln och ta in skalan av det som händer just nu. 12 miljoner människor svälter, 12 miljoner som riskerar att dö om de inte får hjälp.

Men den akuta hjälpen tar endast hand om symptomen. Och efter vi sett till att den här akuta situationen är över måste vi öka trycket på att ta hand om roten till problemet. Att svält numera är en moralisk utmaning. Vi har pengarna, planen och tekniken för att alla på jorden ska kunna äta sig mätta varje dag. Vi har maten också för den delen. Det vi inte har är den politiska viljan att ta hand om problemet en gång för alla. Människovärde har aldrig stått högt i kurs när världens mäktigaste beslutat om agendan för framtiden.

Det som inte sägs tillräckligt ofta är faktumet att vi kan lösa de flesta av utmaningarna vi står inför, bara vi vill.

Se gärna föreläsningen av Josette Sheeran, chef för FNs matprogram om att vi har ett val att göra, ska vi mätta alla munnar, eller ska vi låta miljoner människor dö i onödan.

Dagens ledare i den Israeliska dagstidningen Jerusalem Post går till hårt angrepp mot den Norska öppenheten och idén om alla människors lika värde. Under rubriken “Norway’s challenge” börjar med en beskrivning av händelsen och blir sedan jobbigare.

As Israelis, a people that is sadly all too familiar with the horrors of indiscriminate, murderous terrorism, our hearts go out with empathy to the Norwegian people, who perhaps more than any other nation symbolize the unswerving – and sometimes naïve – pursuit of peace.

Fortsätter med ett angrepp mot allt som Norge står för. Där de först säger att detta är en “möjlighet” att utvärdera migrationspolitiken.

Perhaps Brievik’s inexcusable act of vicious terror should serve not only as a warning that there may be more elements on the extreme Right willing to use violence to further their goals, but also as an opportunity to seriously reevaluate policies for immigrant integration in Norway and elsewhere.

Och avslutar med att, rakt ut säga, att fred och en ökad muslimsk befolkning inte kan fungera, på grund av “multikulturalismens misslyckande”.

Norway, a country so oriented toward promoting peace, where the Muslim population is forecast to increase from 3 percent to 6.5% of the population by 2030, should heed Sen’s incisive analysis.

The challenge for Norway in particular and for Europe as a whole, where the Muslim population is expected to account for 8% of the population by 2030 according to a Pew Research Center, is to strike the right balance. Fostering an open society untainted by xenophobia or racism should go hand in hand with protection of unique European culture and values.

Europe’s fringe right-wing extremists present a real danger to society. But Oslo’s devastating tragedy should not be allowed to be manipulated by those who would cover up the abject failure of multiculturalism.

Hela artikeln osar rasism och visar en fruktansvärd tanke kring vår världs utveckling. Tack för att det Norska folket verkar ha en annan uppfattning.