Jag fick en timmes avbrott från mitt fokus på klimatmötet på grund av GMs beslut att lägga ner SAAB. Men nu går vi över till klimatet igen, för utan ett fungerande klimat så spelar inget annat någon roll.
Jag har efter åtta dagar på plats i Köpenhamn känt hopp, oro, ilska och just nu oro igen. Världens ledare kan efter år av förändringar inte ens komma överrens om någonting. Jag hade nog redan för flera månader sedan, under mina diskussioner med Linus vid köksbordet, kommit fram till att det inte skulle bli det avtal jag ville se. De skulle inte kunna komma överens om att minska CO2-utsläppen med 40 procent till 2020 och 100 procent till 2050. De skulle inte komma överens om kraftigt ökat bistånd till de fattigaste länder för att de skulle kunna anpassa sig till omställningen. De skulle inte visa det ledarskap och mod som behövs för att inspirera oss medborgare att vi nu måste dra vårt strå till stacken och vara med i bygget av det nya, hållbara, samhället.
Jag visste också att det skulle finnas djupa motsättningar mellan vissa block av länder. Med den historiska skulden som världens rika länder har till de fattiga, med den orättvisa att de som släpper ut minst växthusgaser är de som drabbas först och hårdast och att alla länder har en rätt att utvecklas och lyfta sin befolkning ur fattigdom och missär.
Men jag hoppades ända fram till för mågra dagar sedan på någon form av avtal som visar en viljaa att föändras och samarbeta, där rika och fattiga står enade i kampen mot de utsläpp som vi är orsaken till. Enade att skriva under ett bindande, omfattande och rättvist avtal så snart som möjlig.
Men inte ens det kan de komma överens om. De sitter fast i diskussioner om enkla ordval och förhandlingspositionerna kan jämföras med ett skyttegravskrig. Det globala politiska etablisemanget har misslyckats med sin största uppgift, att skapa en trygg, rättvis och hållbar värld.
Så jag tror det är de lokala lösnningarna som gäller från och med nu. Att vi alla måste göra så mycket som möjligt själva, trots att det inte är upp till oss att fasa ut dessa utsläpp. Och sen gäller det att så foet som möjligt byta ut dessa politiska ledare mot några som faktiskt vill förändra.
Den 19 september 2010 har vi vår chans.